Jag trodde jag hade glömt hur man gör. Den där pirringen, den där glöden, den där känslan av att förlora sig själv i en blick.

Efter separationen från min exman fanns det bara tomhet under en lång tid. Inte den sortens tomhet som skriker högt, utan den sortens som är tyst. Nästan osynlig, men tung, så oändligt och tryckande tung.

Jag vaknade och fungerade. Jag fungerade för mina flickor, för vardagen, för livet. Jag log när det behövdes, gav svar när de krävdes av mig. Men innerst inne var det tyst, bara tyst.

Det var som om någon hade släckt ljuset och jag hade vant mig vid att leva i mörkret.

Och vid någon tidpunkt började jag tro att det är precis så det är nu.

Mitt liv. Utan spänning. Utan starka känslor. En lugn stig där jag är stark för andra, men inte längre känner någonting själv.

Jag byggde ett hem för mig själv, mina två flickor och vår katt. Ett hem som varar. Ett hem som stöttar oss, med skratt och tårar, med filtar i soffan, med mellanmål och oändliga kramar. En trygg plats där de kunde växa och jag kunde läka.

Och så plötsligt var han där. Oväntat och utan större ståhej, inte högljutt. Bara tyst och genuint, helt enkelt där. Med ett leende som rörde vid mitt hjärta som en solstråle. Med ord som inte ville något annat än att vara där. Milda. Ärliga och på något sätt precis rätt.

Och plötsligt var den där igen: den där värmen. Den där pirringen. Den där svaga känslan av att hjärtat inte har glömt hur det känns att leva.

Vi är fortfarande i allra början. Jag vet inte vart vår resa kommer att leda.

Allt jag vet är att det känns bra. Ärligt. Milt. Inte som fyrverkerier, utan som ett ljus som sakta tänds igen och visar mig att så mycket mer är möjligt än jag tillät mig själv att tro.

Kanske måste man hitta sig själv först för att vara redo för något nytt. Jag har hittat mig själv, mina tjejer, mitt liv.

Och nu är jag redo att öppna mitt hjärta lite igen.

Inte för att jag måste, utan för att jag vill.