Det är en alldeles särskild sorts kärlek när de små flickorna som en gång höll min hand plötsligt står nästan lika långa bredvid mig.

När de börjar fatta sina egna beslut, stärker varandra, utmanar mig ibland rejält – och jag inser: jag är inte längre hela deras värld, men jag är fortfarande en viktig del av den.

 

Och just så känns det, det här livet med två tonårsdöttrar.

Två starka personligheter, två åsikter, två hjärtan och en helt ny känsla av familj.

Ibland högljutt, ibland stilla. Ofta kaotiskt, alltid i rörelse.

För dem – och för mig. För ja, jag växer också. Som mamma. Som kvinna. Som människa.

 

Förr var jag mina döttrars hjälte.

Jag var den som visste allt.

Jag var den som ordnade allt.

Jag var den som fångade upp allt.

Idag är jag ibland bara den som är jobbig.

Men samtidigt är jag fortfarande den de kommer till om natten när något tynger dem.

När frågorna dyker upp som man inte ställer till någon annan.

 

Men jag är också den de behöver ta avstånd från ibland.

Och då blir jag åter den person de ändå hittar tillbaka till – ibland tyst, ibland med kraft, men alltid äkta och på sitt eget sätt.

 

Det är en dans mellan närhet och avstånd, mellan diskussioner, tårar, skratt och de där små, dyrbara stunderna när allt känns lätt.

Jag lär mig varje dag att de inte längre är mina små skuggor.

De är egna, starka unga kvinnor med drömmar, åsikter och perspektiv som inte alltid stämmer överens med mina – och det är precis som det ska vara.

 

För hur vackert är det inte att få följa dem när de växer?

Att se hur mina två små flickor blir två underbara unga kvinnor.

Hur vi tillsammans tar oss igenom skolstress, humörsvängningar, de första frågorna om kärlek, de första dramerna – och sedan landar i en kväll med serier, snacks och filtar där alla förstås tycker olika.

 

Ibland undrar jag verkligen när det hände, det där att de blev stora.

Och då inser jag att det inte var ett ögonblick – det var precis så här.

Med lite kaos, massor av känslor och en kärlek som förändras men aldrig blir mindre.

 

Den här tiden är vild. Den utmanar mig.

Men den fyller mig också på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig.

 

Jag är inte längre bara ”mamman med två små döttrar”.

Vi är tre kvinnor, förenade av vår historia, vårt förtroende och en kärlek som inte behöver någon roll.

Den behöver bara ett hjärta som förblir öppet.

 

Och när jag ser på dem, ser hur klara, modiga och stora de blir, vet jag:

Jag är inte bara deras mamma.

Jag är deras följeslagare, deras lyssnare, deras trygga hamn.

 

Och ärligt talat?

Det är den största gåva livet kunde ge mig.