En tyst titt bakom kulisserna på min vardag som mamma

Det är fortfarande mörkt ute när jag vaknar. Inte av väckarklockan. Inte av mina döttrar. Men av mina tankar. Innan jag ens har öppnat ögonen helt börjar det skramla:

Vem behöver vad idag? Har jag tänkt på allt? Vad behöver jag absolut göra senare?

Och även om dagen inte ens riktigt har börjat än, så är mina tankar redan mitt uppe i den.

Mental belastning. Denna osynliga tyngd jag bär, trots att ingen ser den.

Den här listan som aldrig skrevs – men som alltid finns där. Det ständiga tänkandet, organiserandet, planeringen. Inte för att jag måste. Utan för att ingen annan tänker på det.

Som ensamstående mamma faller allt på mig. Det finns ingen annan vuxen som tar hand om mig när jag är trött. Ingen som tar ansvar för mig. Jag finns här. Alltid. Och ärligt talat, jag njuter av det. Men ibland blir det bara för mycket.

Sedan sitter jag där med ett leende på läpparna och tusen flikar öppna i huvudet.

Tänk på klassuppgifter, tandläkarbesök, favoritmat, bekymmer, samtal,

till mitt arbete, mina ansvarsområden, mina flickor. Och däremellan frågar jag mig själv: Var är jag egentligen?

Jag fungerar – för det finns inget annat sätt. Men jag känner att det finns dagar då jag tappar all energi inombords. När jag inte ens vet varför jag plötsligt blir irriterad. Och när jag tittar djupt inombords vet jag: Det är inte ilska. Det är inte otålighet. Det är bara för mycket. Det har pågått för länge.

Jag har lärt mig att vara stark. Men jag lär mig just nu att styrka också innebär att vara ärlig mot sig själv. Att erkänna att allt detta dagliga tänkande, planering och oro kan vara en börda. En du inte kan se. Men en du känner. Varje sekund.

Jag skriver det här inlägget för att jag vet att jag inte är den enda. Och för att jag önskar att vi mammor – särskilt de som bär en stor del av bördan ensamma – skulle sluta döma oss själva när det bara blir för mycket.

Vi är starka. Och ändå får vi vara trötta. Vi får tänka på oss själva. Vi får säga: Jag behöver en paus. Jag behöver någon som tänker för mig. Jag behöver utrymme. För mig själv.

Och vet du vad? Det här är ingen lyx. Det här är egenvård. Och det börjar inte när allt faller isär, utan i det ögonblick jag lyssnar på mig själv.

Kanske är den här texten min lilla påminnelse – för mig. Och kanske för dig också. Så att vi kan behandla oss själva lite mer kärleksfullt.

Med allt vi bär. Och med allt vi är.