Fräscha upp din hud
Mein Weg zur inneren Stärke
Ord om självtvivel, utmattning och styrkan som kommer av att vara ärlig mot mig själv. Det fanns en tid i mitt liv då jag trodde att inre styrka innebar att jag kunde uthärda vad som helst. Att jag höll ut. Att jag inte vacklade, inte föll, inte ifrågasatte mig själv. Att jag fungerade.
För familjen. För relationen. För den bild jag hade målat upp av mig själv.
Jag gjorde det så länge. I 15 år.
Jag var gift, jag var mamma, jag var en del av ett system – och på något sätt var jag det inte. För jag tappade bort mig själv bit för bit i processen. Och det tog ett tag innan jag ens kunde erkänna det.
Jag var utmattad.
Inte bara trött på vardagen, på alla uppgifter, att-göra-listor och det ständiga multitaskinget.
Jag var trött inuti. Trött på ett liv som kändes rätt på utsidan, men som blev alltmer trångt inuti.
Jag tvivlade på mig själv. Var jag otacksam? För känslig? För krävande? Varför kunde jag inte bara vara nöjd?
Men något inom mig fortsatte att tala. En liten, tyst del som sa: "Det finns mer. Mer än den här rollen. Mer än den här uthålligheten."
Och vid någon tidpunkt lyssnade jag. Inte högt. Inte dramatiskt. Men ärligt talat.
Jag gick. Inte i hast, inte i ilska. Utan med tårar, med rädsla, med ett hjärta som höll på att brista, men ändå andades jag ut en lättnadens suck.
Det var inte lätt. Jag hade mina barn. Mina underbara tonårsdöttrar, som jag älskar mer än allt annat och som fortfarande behöver mig. Annorlunda, men inte mindre. Och jag finns där. Alltid.
Även när jag är trött. Även när jag inte kan fortsätta. Jag är här för att jag älskar henne.
Och för att jag får andrum igen i det här nya livet. Det finns dagar då jag ligger i sängen på natten och frågar mig själv om jag gör allt rätt, om jag är tillräckligt bra, om jag är tillräckligt stark.
Men vet du vad? I dessa stunder minns jag: Styrka betyder inte att allt kommer att gå smidigt. Styrka betyder att jag stannar. Jag uthärdar. Jag uthärdar min sanning.
Och jag reser mig upp igen – inte perfekt, men verkligt.
Jag började lyssna på mig själv. Inte alltid. Men oftare. Jag lärde mig att fråga mig själv: Hur mår jag egentligen? Och att inte skjuta undan svaret bara för att någon behöver något från mig.
Jag har lärt mig att känna mina gränser och namnge dem. Inte för att jag är hård, utan för att jag är mjuk – och slutligen, att vara uppmärksam på mig själv.
Denna tysta kraft som växer där är inte högljudd. Den gör sig inte viktig. Men den finns där. I varje ärligt ögonblick. I varje tår som inte torkas bort. I varje nej jag säger. Och i varje ja jag ger mig själv.
Jag skriver inte detta för att jag har skapat det. Jag skriver för att jag är på resande fot.
För jag tror att det finns många som jag – mammor, kvinnor, människor som någon gång kände: Livet kallar. Och jag kan ringa tillbaka.
Om du läser detta och känner igen dig själv kanske det beror på att du också är trött.
Kanske för att du också tvivlar. Kanske för att du också omvärderar dig själv.
Då vill jag säga dig: Du är inte ensam och du har inte fel. Din styrka finns där, även om den är tyst, och kanske just därför.