Hud • Välbefinnande • Livet efter 40

Ibland räcker det med en väldigt kort stund.

En mening som tas emot på ett annat sätt än vad som var avsett. En blick som triggar något inom mig.

Eller helt enkelt den här känslan som plötsligt finns där, utan att jag kan säga varför. Och så inser jag att det inte bara handlar om nuet.

Sedan jag började skriva ner mina minnen har det blivit allt tydligare för mig hur mycket av min barndom som fortfarande finns inom mig. Inte som färdiga berättelser, utan snarare tyst, mellan saker. I mina reaktioner, i vad som påverkar mig, i vad som utmattar mig snabbare än jag skulle vilja erkänna för mig själv.

Idag förstår jag saker som jag brukade helt enkelt acceptera.

Varför jag ofta försöker göra alla till lags, även när jag faktiskt behöver lugn och ro. Varför konflikter stannar kvar hos mig längre än jag låter det synas. Varför avslappning inte bara sker, utan ibland måste utvecklas långsamt. Och varför jag ofta bara blir medveten om mina egna gränser när jag redan har överskridit dem.

Som barn ställer man sig inte sådana frågor. Man lever helt enkelt med det. Man känner av atmosfären redan innan någon säger något. Man vet när det är bättre att vara tyst.
När man ska hålla tillbaka. När det är lättare att anpassa sig än att göra motstånd.

Och vid någon tidpunkt blir detta helt naturligt. Så naturligt att du senare tror att det helt enkelt är en del av dig själv.

Medan jag skriver dyker minnen upp som inte haft någon riktig plats på länge. Den lilla lägenheten. Den där tysta spänningen som alltid fanns där, på något sätt. Obegriplig, men påtaglig. Känslan av att behöva vara uppmärksam, även när ingenting egentligen hände.

Och om jag ska vara ärlig så har en del av det blivit kvar.

Jag märker fortfarande hur svårt det är för mig att verkligen släppa taget. Även i tysta stunder finns det ofta en inre spänning, som om något inom mig fortfarande vakar över mig. Inte högt, mer i bakgrunden. Men det är så.

Det är som om en del av mig fortfarande är beredd på att något ska förändras, att något ska välta, att jag ska behöva reagera.

Det var nog nödvändigt förr i tiden. Idag inser jag hur mycket energi det krävs för att inte bara kunna stänga av det här tillståndet.

Och ändå finns det också de andra minnena.

Havet, vidsträckt och lugnt.
Sommardagar som kändes oändliga.
Blåbär på fingrarna och den där korta känslan av att allt kan vara enkelt.

De här ögonblicken har stannat kvar hos mig. Kanske just för att de kändes så annorlunda från så mycket annat.

För de visade hur det kan kännas när ingenting krävs av en och man helt enkelt får vara där.

Idag ser jag mig själv lite tydligare. Jag tror inte längre att det är något fel på mig bara för att jag uppfattar saker djupt eller känner av stämningar snabbt.

Jag lärde mig nog det tidigt helt enkelt för att det var viktigt då.

Och jag tror att många mammor känner likadant.

Vi bär med oss mycket i våra dagliga liv: ansvar, tankar, denna ständiga hänsyn till andra. Och ibland reagerar vi inte bara från stunden, utan från något som går mycket längre tillbaka.

Man kan inte se det genom att titta på oss, men vår egen barndom finns ofta fortfarande kvar.
Hon ingriper, tyst och diskret.
I samtal.
I beslut.
In i vad som påverkar oss eller kostar oss energi.

Sedan jag började skriva förstår jag mig själv lite bättre. Inte helt och hållet och inte på en gång.
Men tillräckligt för att de ska vara snällare mot mig.
Så att jag inte direkt ifrågasätter mig själv när något inom mig reagerar.

Och kanske är det, ibland, redan mycket.